Skummar igenom de första texterna jag skrev här på bloggen och inser att kurvan går åt fel håll och att sorg är den bästa ingrediensen om man vill producera bra skit. Tråkigt att det är så, känner jag rent spontant.

Det har gått dagar och månader. Mycket har hänt. Ibland känner jag att det som inte fotograferas eller skrivs ner har en tendens till att försvinna helt och hållet ur minnet. Vad gjorde jag förra söndagen? Vad gjorde jag igår? Nä, igår var fel dag att välja. Jag vet väl vad jag gjorde igår. Det var som en man tidigare uttryckt sig Det var spännande.

Cyklade förbi ett hus idag. En pappa var ute med sina barn och plockade vitsippor. (Hela trädgården var full av vitsippor. Som om någon tröttnat på dem och häll ut flera hinkar med dem över dessa människors förr så gröna gräsmatta.) På något konstigt vänster kunde jag liksom känna den där doften av vitsipporna. Tankarna flög tillbaka till den tiden för länge sen då jag envist tjatade på min bästa kompis att hon skulle följa med mig ut i skogen och plocka nävarna fulla med vitsippor. Det känns som det var igår.

Tiden är ännu ung och än är allt knoppar som väntar på att slå ut. Ingen vet vilken färg blommorna kommer ha, om de kommer vara vackra eller fula eller hur det kommer gå för dem. Så det är bäst att inget säga än. Inte yttra sig om de tankar som ockuperat mitt medvetande de senaste dagarna. Inte heller bör jag hinta om det där som sällan sker men när det gör det så är man glad att man lever och medan jag skriver allt detta hoppas jag innerligt att flera människor kommer läsa detta men att väldigt få ska förstå. Mina liknelser har aldrig blomstrat så som de tvingas göra idag av det lilla förnuft jag har.

Tack för att du läst. Sov gott!

Trackback-URL för detta inlägg: