Det var nittion år sedan och vi undrar alla fortfarande.
Någonstans djupt inom oss finns frågan och alla funderingar.
Men jag måste bekänna - det går dagar då jag inte ägnar dig en enda tanke, pappa.

Men jag tänker på det nu när jag står i min studentklänning.
Och jag tänker på det nu när jag står i min balklänning.
På balen gick hon aldrig, min mamma, din sista kärlek.
Men hon tog studenten med mig i magen.
Fast du inte var där och tittade på.

Hade du valt att stanna i den här världen
så hade du inte bara fått fylla 25 år, 30 år och 40 år.
Du hade fått kämpa dig igenom livet precis som alla andra
och du skulle ha fått uppleva de där stunderna av lycka som faktiskt gör livet värt att leva.
Sedan så skulle du hade fått uppleva min storebror och mig.

Kanske hade du lärt mig att jag inte
skulle inte gräva gropar i smörpaketet.
Kanske hade du känt dig stolt när jag
för första gången gick ett luciatåg.
Kanske hade du kittlat mig tills jag storknat
och fortsatt när jag bett om det.
Kanske hade du lärt mig att spela gitarr.

Kanske hade jag bli riktigt förbannad på dig och visat finger åt dig
när vi bråkat och du just vänt dig om för att gå därifrån.
Kanske hade jag somnat i din famn om kvällarna.
Kanske hade jag gått dig på nerverna varje gång jag spelat hög musik.
Men något som jag ofta undrar
är om inte jag hade kunnat få dig att känna den där lyckan?
Den där lyckan som hade fått dig att inse att livet är värt att levas?
Det känns så fruktansvärt orättvist att jag inte ens fick chansen...

Pallar inte tänka på det mer. Så jävla dumt.
Men jag hoppas du är lycklig och önskar jag kunde säga att jag saknar dig, men jag vet inte ens vem du är. För jag fick aldrig chansen att lära känna dig och hela grejen är så jävla absurd.

Trackback-URL för detta inlägg: