De ofrivilliga
Det har gått en tid sedan sist. Jag ber om ursäkt genom en recension av en film jag såg för ganska länge sedan nu.
En komiskt tragedi? Eller en tragisk komedi? De ofrivilliga är en hyllning till livet och allt vad det innebär. Filmen berör hela tiden vad som händer med individen i ett socialt sammanhang och hur grupptryck påverkar en.
Man kan ju knappt tro att det är på film. Det känns som man står under en osynlighetsmantel under hela filmen. Man bara står där i någon annans verklighet och upplever livet precis som det är, så som man så många gånger själv upplevt det.
Jag tycker inte om att vara dömande eller nedvärderande på något sätt, men jag känner inte riktigt att jag ( håll i er nu... ) skulle kunna sympatisera med en människa som inte uppskattar denna film.
Själv kände jag inte igen en enda person som medverkade i filmen, utan de allra flesta var helt orutinerade när de ställde sig framför kameran. "Något som inte märks" säger en del. Jag tycker inte man ska säga så. För det här mästerverket är mer än bara en film. Kan någon känna vibben av skådespeleri? Nej. Detta är så äkta det kan bli.
En sak som är ganska intressant och nämnvärd är det faktum att alla "skådespelarna" går in i sina "roller" med sina riktiga namn. Tydligen hade de ett manus, men det märks aldrig.
Det som Ruben Östlund (regissören) lyckas med är helt underbart. Man känner sig lite omtumlad när man lämnar biosalongen och en aning mer insiktsfull för stunden. Se den här filmen.
Man kan ju knappt tro att det är på film. Det känns som man står under en osynlighetsmantel under hela filmen. Man bara står där i någon annans verklighet och upplever livet precis som det är, så som man så många gånger själv upplevt det.
Jag tycker inte om att vara dömande eller nedvärderande på något sätt, men jag känner inte riktigt att jag ( håll i er nu... ) skulle kunna sympatisera med en människa som inte uppskattar denna film.
Själv kände jag inte igen en enda person som medverkade i filmen, utan de allra flesta var helt orutinerade när de ställde sig framför kameran. "Något som inte märks" säger en del. Jag tycker inte man ska säga så. För det här mästerverket är mer än bara en film. Kan någon känna vibben av skådespeleri? Nej. Detta är så äkta det kan bli.
Det som Ruben Östlund (regissören) lyckas med är helt underbart. Man känner sig lite omtumlad när man lämnar biosalongen och en aning mer insiktsfull för stunden. Se den här filmen.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
