23.30. Det är mörkt ute och endast min närmaste framtid är upplyst. Staden blir streck i olika färger som snabbt försvinner ur mitt periferieseende och ersätts med nya streck. Jag är ensam och mäktig. Allt vilar på mina axlar och med en enkel armrörelse kan jag ta mig någonannanstans. Tiden stannar upp och musiken vräker ut ur högtalarna; ändå hörs den bara dovt i bakgrunden. Det här är frihet. Jag är lycklig, tänker jag och svänger ut på motorvägen.


13.00, tio och en halv timme tidigare samma dag.
"Hur känns magen?" Hans röst är trots omständigheterna behaglig men samtidigt indikerar den på en auktoritet som får mig ännu mer ur balans.
"Sådär." Jag förundras över att jag lyckas kläcka ur mig något överhuvudtaget.
"Förstår du hur det här går till nu?" Han luktar gott och jag kan inte kontrollera tankarna som försöker fly åt alla tänkbara håll.
"Mm." Jag ser hastigt på honom och känner hur hjärtat bryter mot hastighetsbegränsningarna.
"Vi börjar med en säkerhetskontroll och jag vill att du kollar ljusen åt mig, är det okej?" Vi går ut ur bilen.
     Säkerhetskontrollen går åt skogen. Och jag glömmer massor av ljus. Varför låter han mig göra detta nu när jag ändå redan kuggat? Jag fortsätter köra och låter tankarna fara fritt. Det får gå som det går.

Väl tillbaka vid vägverket backparkerar jag. Det går bra och jag måste erkänna att hela körningen faktiskt gått ganska bra. Nervositeten släppte lite efter ett tag i alla fall. Mina negativa tankar och pessimistiska förhoppningar hinner inte ifatt mig innan han säger:
"Ditt prov är godkänt."