Jag vet inte hur det skulle kännas i fingrarna 
om jag fick ta på din värld inifrån.
Jag vet bara hur det känns att vilja veta det.

Alla de timmar
som snabbt blivit till dagar
som jag spenderat med att stirra in genom det skyltfönster 
vars innehåll vill locka mig till att tro att allt det där faktiskt kan bli mitt.  

Alldeles för stor del av min vakna tid
låter jag tankarna och längtan efter det jag aldrig haft
ta över allt som skulle kunnat bli till något annat.

Kanske hade jag kunnat ägna mina timmar åt att lära mig
acceptera mitt liv så som det är
utan att nödvändigtvis sträva efter allt jag inte har.

Men jag har funnit att det finns ett svar
på frågan om varför jag låter mitt sinne
fyllas av dagdrömmeri om ett liv i strålkastarljuset.

Varje gång jag återvänder till mig egen verklighet 
finner jag att det inte alls är särskilt tillfredsställande.
Och absolut inte tillfredsställande jämfört med mina drömmar. 
 
Jag vill leva det livet som inte är det liv
som jag får om gör som precis alla andra.
Jag vill våga tro att det faktsikt kan ske underverk
och att drömmar faktiskt kan slå in.

Och jag vill vara lycklig.
Även om inte lycka är
vad jag i just denna stund fantiserar om
så tror jag fortfarande att det är det lycka är.
Och jag ber dig låta mig
själv finna att lycka kanske är
något helt annat än vad jag alltid trott.

För vad skulle jag leva för om du talade om för mig
hur allting är
och hur man ska göra
och vart man inte ska åka
och vilka män man inte kan lita på?

Trackback-URL för detta inlägg: