Det känns som om en hundrakilosman sitter på mig.
Jag känner uppgivenhet och tomhet
samtidigt som krigaren i mig vill gå lös. 
Får lust att framställa nya "saw-maskiner" och testköra dem.
Jag vill lägga mig i ett mörkt rum
och låta som ett kylskåp tills maskarna har ätit upp mig.
Känner hur alla andras verklighetsuppfattningar tuggar på min hud.

Jag kan inte kontrollera mina tankar när jag får ett "håll käften" efter att ha påstått att alla människor har ett eget ansvar som man inte bör lägga i händerna på någon Gud eller ett öde. Vem uppfostrade dig? Och hur fan kunde en dum jävel som du hinna först bland miljontals spermier?