Så många män som har fått mig att skratta, dock så få som har fått mig på fall.

Jag tror att man efter den första kärleken, på något omedvetet vänster, bara letar mänskliga varelser att dämpa saknaden med. Man vill ha någon där så man kan låtsas att man fortfarande har sin älskade. Man vill ha en kropp till det ansikte som finns i ens tankar, dag ut och dag in. Man vill ha någon att ta på, så man bara behöver blunda och fantisera att han är den man egentligen vill ha. Man vill forma om denna nya person till den man en gång älskade så djupt. Man vill ha kvar de där fjärilarna i magen och man vill känna den där lyckan. Men efter ett tag inser man vad man håller på med och då är det ingen idé att fortsätta.

Känslorna för dig finns inte längre kvar. Knappt några minnen av hur våra glada dagar såg ut. Men jag ser på korten att vi var lyckliga och det får mig att längta. Sen om jag längtar framåt eller bakåt, det har jag ingen aning om.

Jag är ledsen för det hopp jag gav, det ljus jag tände och det hjärta jag krossat. Det var inte min mening. Jag var naiv och jag lovar att jag ska veta nästa gång jag är på väg åt samma håll. Jag lovar att veta att det är dit jag vill, att det är mannen jag vill ha och att inga diffusa känslor för något egentligen så obetydligt finns kvar.

Trackback-URL för detta inlägg: