Vare sig du någonsin kommer finna ditt livs kärlek eller inte, vare sig du överlever morgondagen eller inte så är det i alla fall helt sant att det blir så. Det kommer en dag då du kommer veta svaret på en del av de frågor du har idag. Det faktum att det är på antingen det ena eller andra sättet, kommer vara lika sant då, när du blir medveten om det, som det är idag fast du inte är medveten om det. Eller? Innebär då detta att det finns ett öde? Personligen ogillar jag tanken på ett öde. Men idag har en muslim faktiskt förklarat för mig hans sätt att se på ödet och det går att applicera på den här tanken om att allt som har skett, sker eller kommer att ske alltid är sant. Ödet är på sätt och vis förutbestämt. Det är vi själva som påverkar hur vårat liv kommer att se ut. Alltså, man lägger inte över ansvaret helt på någon annan (som Gud eller ett öde) utan man är väl medveten om att man själv påverkar sitt eget liv. Men att man gör det, det är ju sant. Hur man än väljer att handla så är det ju sant att det är så man kommer att handla. Därav ödet.

Nu ska jag mysa med mina nya upptäckt hela dagen.

23.30. Det är mörkt ute och endast min närmaste framtid är upplyst. Staden blir streck i olika färger som snabbt försvinner ur mitt periferieseende och ersätts med nya streck. Jag är ensam och mäktig. Allt vilar på mina axlar och med en enkel armrörelse kan jag ta mig någonannanstans. Tiden stannar upp och musiken vräker ut ur högtalarna; ändå hörs den bara dovt i bakgrunden. Det här är frihet. Jag är lycklig, tänker jag och svänger ut på motorvägen.


13.00, tio och en halv timme tidigare samma dag.
"Hur känns magen?" Hans röst är trots omständigheterna behaglig men samtidigt indikerar den på en auktoritet som får mig ännu mer ur balans.
"Sådär." Jag förundras över att jag lyckas kläcka ur mig något överhuvudtaget.
"Förstår du hur det här går till nu?" Han luktar gott och jag kan inte kontrollera tankarna som försöker fly åt alla tänkbara håll.
"Mm." Jag ser hastigt på honom och känner hur hjärtat bryter mot hastighetsbegränsningarna.
"Vi börjar med en säkerhetskontroll och jag vill att du kollar ljusen åt mig, är det okej?" Vi går ut ur bilen.
     Säkerhetskontrollen går åt skogen. Och jag glömmer massor av ljus. Varför låter han mig göra detta nu när jag ändå redan kuggat? Jag fortsätter köra och låter tankarna fara fritt. Det får gå som det går.

Väl tillbaka vid vägverket backparkerar jag. Det går bra och jag måste erkänna att hela körningen faktiskt gått ganska bra. Nervositeten släppte lite efter ett tag i alla fall. Mina negativa tankar och pessimistiska förhoppningar hinner inte ifatt mig innan han säger:
"Ditt prov är godkänt." 

Nu var det dags! Hjärt- & lungdissekering, YEY. Så som jag längtat!

Bara påsen var det kul att klämma på!
Jag var uppspelt som en kille men skrek som en tjej.

När vi plockat fram våran klump, innehållande luftstrupe, lungor och hjärta, så var det bara att sätta igång! Jag lät Ahmad börja med att hålla i skiten.

Kolla så stora lungorna blev när vi blåste i luft genom luftstrupen!
(Inte alltför oväntat men resultatet gjorde mig ändå överlycklig)