Som en utplånad stad breder jag ut mig över golvet med ryggen så pressad mot parketten att jag undrar om min fina svank någonsin kommer förföra någon igen.

Det var inte ett hej-dundrande-parataj igår om du frågar hon som vaknade och såg ut som Frankensteins monster, trots att alla hennes bekanta verkade tycka så. Inte heller söp hon bort några hjärnceller eller satt på någons axlar eller sa saker som hon skulle komma att ångra. Det var en bal i ett hus bredvid slottet. Det var förutsägbar mat och det var improviserad dans och det var en del fula klänningar.

Någon säger till mig i just denna stund, från andra sidan stan, genom telefonen, att jag är cynsik. Och jag undrar "varför då?". Maten var förutsägbar (och den var god!). Dansen improviserade (och kul hade jag!). Och de där fula klänningarna fick mig bara att le ännu mer. Jag är inte cynisk och om jag mot all förmodan faktiskt uppfyller de kraven, då tänker jag skylla på att det är vad som krävs för att jag ska kunna producera något som åtminstone drar åt det hållet av kvalité på inlägg som jag en gång, tio tusen tårar bakåt, kunde producera tack vare den sorg som fyllde mig och rann ut genom mina ögon.

Åter till balen och klänningen med champange-fläckar på.
De av er som delar mina första tre siffror i postnummret är säkert medvetna om vilken fruktansvärd tur i oturen vi studenter hade igårkväll. Regnet stod som spön i backen i stort sett hela dagen och man var måttligt sugen på att låta fukten äta upp de pengar man lagt ner på den lockiga frisyren. Jag hade dock turen att få ett paraply i samma färg som min klänningen. ( Apropå paraply bör du youtuba Montt Mardié's låt paraply, finns tyvärr inte på spotify än)
Det var en sådär 30 minuters uppehåll i änglarnas pisseri och då lyckades vi flocka runt utanför hotellet för att känna oss som filmstjärner då ett tiotal blixtrar förevigade vår entusiasm. Så fort vi lyckligt omfamnat välkomsdrinken började himlen åter att läcka.

Jag vill tacka de själar som då och då tar sig några sekunder till att kommentera mina inlägg. Det är på riktigt ni som får mig att fortsätta skriva. Det är tragiskt att hur gammal man än blir så blir man aldrig av den där kända tonårsmekanisken bekräftelsetanken som ständigt bör fyllas på. Som tur är har jag er, okända men ack så omtyckta människor.

  

Jag skulle inte påstå att jag känner inte dig. Jag har ingen aning om hur din barndom var eller hur det såg ut där du växte upp. Jag vet inte namnet på dina föräldrar eller om du som liten hade husdjur. Inte heller vet jag något om dina syskon. Jag vet inte vad du gjorde förra året eller hur många tjejer du har kysst. Jag vet inte vad du helst äter en fredagskväll eller om du föredrar att festa före att mysa. Om du ställdes inför etiska dilemman skulle jag inte ha en aning om vilka val du skulle göra. Jag vet inte vem du är innerst inne.

Men jag vet vad du heter och jag vet var du bor. Jag känner till några av dina vänner och jag vet hur ditt rum ser ut. Jag vet att du inte tycker om hundar eller katter, eftersom du tycker det är äckligt att de slickar sig i rumpan. Jag har en hum om vilka godissorter du föredrar och även vilken typ av film du skulle kunna tänka dig att se en lördagskväll. Jag vet hur du beter dig när du är onykter. Och jag vet hur det känns att fumla in i din lägenhet mitt i natten. Jag vet hur dina läppar smakar och hur dina lakan känns. Hur din kropp ser ut i morgonljuset och hur din hud känns mot mina fingrar - jag är väl medveten. Och om jag vaknade mitt i natten så vet jag att du skulle ha dina armar runtom mig. 

Och det är väl alltid något kan man tycka.

Jag är materia. En sammansättning atomer. En fullt fungerande levande varelse, tillhörande klassen animalia. Jag är ett djur med instinkter. Född med vissa beteenden jag inte kan kontrollera. Jag tillhör arten som tror de är så mycket bättre än andra, och det skäms jag för. Jag må kunna bygga vägar och hus, men jag vet ingenting om verkligheten. Dessutom är jag bara en av många andra.

Och du är precis som jag.