43 timmar och 37 minuter.

Så kort tid är det kvar tills alla betyg för oss studenter sätts.
Trots detta faktum sitter jag och glor på Victoria Silvstedt när hon pratar om år 2009's playmate of the year, Ida Ljungqvist. Jag undrar om Ida har fler hästar i stallet än vad Victoria verkar ha, vi får hoppas på det.
En annan sak jag ägnat dagen åt är att fundera ut om jag tror att Thomas Quick är oskyldigt dömd eller inte. Och det tror jag.

Nu ska jag ägna några timmar åt att läsa en spansk bok, svara på frågor om existensialismen och att lära mig Emmeline Pankhurst's liv utantill.  

He took his key today. Or my key. Anyways, the extra key to his apartment. And so it was no more to be mine. I sure didn't like it and if he had looked me in the eye it would have been obvious. But I guess he consciously wanted that to be the outcome.
I want to be able to just come and go. And wherever he is - there's my home. But do I love him? How could I know? And don't come bullshiting me with saying if you do, you know it cause that's not the way it is. Not in my world.
Reality is blurry and feelings are abstract things that basically are nothing but chemicals. How in the world am I supposed to be able to tell which chemical is where and what the hell that means?
He asked me today do you want to get back together? and I replied with silence. He caught the worst moment. Like he always does. And then he had all these questions for me! All these questions to which I have never even been close to answering. They fuck my head up. I feel like hurting someone everytime he wants another answer. It's like, whatever move I make - he think it hints about the true answer. But there is no such answer!
The questionmarks in his voice crawl under my skin and I close my eyes and try to think about something else. Not now. Please don't ask. I don't know. He gets frustrated when I'm not paying even the smallest bit of attention.  

When did I become a man? And why doesn't it last?

"Did we grow apart, or did we just not grow together?"

Sedan augusti förra året har mina nätter sett desamma ut. Ihopkrupen i ena hörnet av sängen med täcket upp till hakan. Sittandes helt still och de enda rörelserna var tårarna som sakta rullade ner för mina kinder. Där satt jag och stirrade på månen som såg tillbaka på mig. Aldrig mer kommer saker bli desamma..

Har du någon gång känt dig utlämnad? Något du trodde så starkt på, du skulle kunna ha gett vad som helst - för du visste att det var att lita på. Någon eller något, du trodde på stark och kände tillit. Och så en dag så brister allt, som en porslinstallrik som far i golvet. Ena studen, så starkt så ärligt, och nästa ögonblick är allt borta. Det tar ett tag att förstå vad som hänt. Man rycker till av ljudet, stannar upp, inser vad som hänt. Sedan kommer det. Ilska, sorg, panik, vad det än må vara. Men det är de där sekunderna när tallriken just fallit som avgör hur nästa fas kommer att se ut. När du insett och hunnit tänka över. För även om det bara må vara några sekunder, hinner man agera. Det är just i det stadiumet, där man inte fattar, som allt sker. Där folk gör bort sig, sårar någon, försäger sig eller erkänner..
Även min tallrik föll en dag i golvet...

Det som hänt innan är för långt för att berättas, och allt har bara en ärlig version och jag vill inte att den ska förstöras när den går fram mun till mun, så låt mig få förklara känslan, nu och då.

Det jag hade inom mig, var mitt levebröd. Det var allt jag behövde. Något som tillhörde mig, som jag visste aldrig skulle svika mig. Även om det var nära visste jag att vid ett vägskäl skulle den alltid gå min väg, skulle alltid springa efter då jag vände på klacken och gick. Jag visste att hotet bara var ett hot och kunde inte i min vildaste fantasi tro att det skulle bli verklighet. Det var liksom så självklart.
Men så kom den dagen. Om det var jag som drev allt till vansine, det vet jag inte. Men det som inte fick ske hade just skett och varken mina öron eller ögon ville tro på det. Även om jag innan, haft så starka och trofasta känslor och blivit så övertygad, så hände detta..
Väl hemma igen sjönk jag ner i soffan med ytterkläderna på, mamma var orolig, och jag bara grät och skakade. Jag bet mig i tungan för att slippa den mentala smärtan. Ögonlocken dunkade medans tårar tvingades ut genom de hårt slutna ögonen. Jag skönk ihop och grep tag i en soffkudde som jag sedan tryckte mot munnen. Sen skrek jag.

En tant i en telefonväxel försökte lugna mig och frågade vad som var problemet. Jag bortförklarade mig och la på efter någon minut. Efter en stund hamnade jag i trappen. Jag hade mina armbågar mot knänen och ansiktet var begravt i händerna. Det hade redan gått några timmar, men känslorna var fortfarande där. Telefonen ringde flera gånger, men jag visste att det jag skulle få höra, bara skulle krossa mitt hjärta ännu mer. Jag ville inte somna. För jag ville inte vakna upp och inse att allt var ett helevet.

Nu har det gått två dagar och jag mår bättre. Men jag vet att det är långt ifrån slut.
Det som hände har fått mig och tänka. Och det är underligt. För varje gång jag får en tankeställare blir jag bara klyftigare och mer vis, vilket bevisar att jag aldrig blir fullärd, och det får mig att inte kunna lita på mig själv. Jag har även insett en sak, som jag tror jag omedvetet har tänkt på ända sedan i augusti... Jag är inte så "bra" som jag trodde att jag var. Jag har inte den makten jag trodde jag hade. Allt jag kan kontrollera är mig själv. Folk jag förut nervärderade p.g.a. deras oförmåga att umgås socialt har nu fått mig i andra tankebanor, och kaske vet de inte om det själva, men de har lärt mig. De har gjort mig mer människa.

Det är konstigt. Det känns som jag känt dig i många år, fast det bara är två. Vi har varit med om mycket tillsammans, bara tanken gör mig gråtfärdig. När jag var med dig kände jag mig mäktig, jag var vis. Vi hade allt. Vi var allt.
Ingen trodde någonsin på oss. Men inte brydde vi oss. Inte till en början i alla fall..
Det var du och jag mot världen. Nu känns det som den medvetet krossat oss bara för att jävlas. Vi som hade allt planerat. Det var bara att leva på liksom. Vi var en gång oslagbara. Nu är allt över. Och hela min värld känns tom. Du var min hjälte, den som skyddade mig, nu har jag bara täcket som min mantel om nätterna. Men jag har fortfarande hopp som jag lever på. Jag vet att du gör detsamma.
Jag minns dagen vi sa farväl. Jag har glömt vad vi sa, men känslorna finns kvar. Du höll mitt huvud i dina händer medans jag i panik skakade och våra tårar rann. Du är min bästa vän. Det har du varit från dag ett. Jag vet att jag pratat illa om dig och jag vet att folk i min omgivning tvivlar på oss och på dig. Men de har bara sett utsidan, de har sett tårarna. Historien är vår och ingen skulle någonsin förstå. Men det är okej.

Jag skulle kunna skriva tusen ord, men tårarna kommer fortsätta rinna. Minnen som far förbi i huvudet.
Jag försöker att bita ihop. Jag ser ut genom fönstret och ser snön falla. Det påminner mig om att tiden går, det har den alltid gjort. Och på något sätt har jag ju ändå lyckats ta mig hit. Jag lever. Och du finns ju faktiskt fortfarande här hos mig, på något sätt.