Gammal kärlek rostar (aldrig?)
Jag tror att man efter den första kärleken, på något omedvetet vänster, bara letar mänskliga varelser att dämpa saknaden med. Man vill ha någon där så man kan låtsas att man fortfarande har sin älskade. Man vill ha en kropp till det ansikte som finns i ens tankar, dag ut och dag in. Man vill ha någon att ta på, så man bara behöver blunda och fantisera att han är den man egentligen vill ha. Man vill forma om denna nya person till den man en gång älskade så djupt. Man vill ha kvar de där fjärilarna i magen och man vill känna den där lyckan. Men efter ett tag inser man vad man håller på med och då är det ingen idé att fortsätta.
Känslorna för dig finns inte längre kvar. Knappt några minnen av hur våra glada dagar såg ut. Men jag ser på korten att vi var lyckliga och det får mig att längta. Sen om jag längtar framåt eller bakåt, det har jag ingen aning om.
Jag är ledsen för det hopp jag gav, det ljus jag tände och det hjärta jag krossat. Det var inte min mening. Jag var naiv och jag lovar att jag ska veta nästa gång jag är på väg åt samma håll. Jag lovar att veta att det är dit jag vill, att det är mannen jag vill ha och att inga diffusa känslor för något egentligen så obetydligt finns kvar.
Man undrar ibland
Varför låter jag främmande människor riva den tillvaro
som tagit mig år att bygga upp?
Varför låter jag mina kvinnliga förhoppningar blomstra
när jag vet hur jag ska tygla dem
och det sista jag vill är att de ens ska existera?
Var kom denna längtan ifrån?
Hur kan man känna saknad efter något man aldrig haft?
Varför kastar jag mina kläder och ger mig hän?
Varför lever jag i verkligheten där det ändå aldrig blir som man inbillar sig att man vill?
Varför går jag mot platser jag inte kommer stanna på?
Varför förtär jag sådant skit jag ändå kommer att spy upp?
Varför dansar jag på borden om jag ändå inget minns?
Varför gör jag allt det här?
Varför sitter jag ensam i hopp om ett sms
som ändå bara kommer göra mig besviken
om någon ens gör sig besväret att skriva det?
Säg, varför gör jag detta när jag har världen vid mina fötter?
Du kommer i olika skepnader och tilltalar mig som aldrig förr.
Men du är meningslösheten och jag behöver inte dig.
Nu ska jag blåsa ut det ljus som är din plats i mitt liv.
Godnatt, sov gott.
Leva lika länge (mycket? fort?)
"Det är inte möjligt för en människa att se hur långt på vägen en annan har kommit, (...)" säger Siddhartha i texten Govinda. Jag antar att Siddhartha syftar på i vilket tillstånd en människa eller ett objekt är och att det är omöjligt att veta vad denna person/sak kommer utgöra i nästa fas. Men själv vill jag tolka påståendet som ett konstaterande av att vi lever olika fort.
Platon gör i sin dialog Staten, en grottliknelse där han beskriver vanliga människor som fångar i sinnesvärlden där föremålen vi ser och upplever endast är osanna avbildningar av föremålen i dess verkliga form. I liknelsen stiger en av människorna upp till den 'verkliga världen' och får därmed veta vad Platon menar är sanningen. Denna upplysta människan är filosofen, tänkaren.
Jag skulle vilja applicera den här tanken på Siddharthas uttalande men ändå inte till fullo därför att Platons teori mer eller mindre handlar om att man antingen vet sanningen eller så gör man det inte. Enligt mig är det mer som en väg alla människor kommit olika långt på.
I dagens samhälle handlar livet mycket om göromål, stora som små. För mig har livet på senare tid börjat handla mer om att inse, begrunda och tänka. Jag tror det är något som har med mognad och ålder att göra och även att det kommer till de allra flesta någon gång i livet.
Enligt mig så har man inte nödvändigtvis 'levt klart' bara för att man dör, utan det är en fråga om hur man förhållt sig till och använt sitt liv. Kanske har vissa levt klart långt innan de dör och andra dör långt innan de fått chansen att fullt leva ut sitt liv. Och det är så jag tänker när jag läser Siddharthas påstående.
När folk börjar bli riktigt gamla kan jag tänka mig att dagarna inte spelar så stor roll längre. De har ju trots allt redan fått uppleva så mycket och de anser sig ha 'levt klart'. Jag har själv inte varit med om att någon äldre person sagt så till mig, men jag kan tänka mig att många andra har hört det någon gång. Likaså tänkte jag, när de 15-åriga flickorna blev ihjälkörda här i Örebro får några månader sen, hur mycket hann de leva? Och jag tvivlar på att de skulle ha ansett sig ha levt klart.
Så för mig är livet en väg att gå. Vi är inte ensamma på den men vi är blinda, ty vi kan inte veta hur långt människan bredvid oss har kommit. Det kan bara hon själv bedömma. Och viktigt att komma ihåg är att vi inte vet om i morgon kommer att finnas. Så därför skulle jag uppmana dig att inte förlita dig på framtiden existens utan snarare lita på idag och verkligen leva.
