Igår var det två män utanför mitt hus. De gjorde ett farthinder.
Efter ett tag kom en liten kille och cyklade förbi.
"Vad gör ni?"  frågade pojken.
"Ett farhinder", svarade en av männen.
De fortsatte att ha på den fortfarande väldigt varma asfalten.
 "Är det där varmt?"  frågade pojken.
"Ja, det är jättevarmt, 200°C", sa mannen. "När din mamma lagar mat så är det ungefär 100°C, det här är dubbelt så varmt"


Det tyckte jag var lite tråkigt.
Att han sa så. 

Varenda gång jag tittar "senaste inläggen" ser jag alltid någon ny. Och jag bara känner om alla ska ha en egen blogg, vem fan ska då läsa? Det visar sig väl, men jag har svårt att få det att gå ihop.
 

Ser mig och min blogg närma oss ett tragiskt öde. För varje rad jag skriver om något som jag gjort, får jag den där känslan av hemskt hyckleri som jag sysslar med. Hatet  mot de förbannade modebloggarna och deras fantasilösa ägare tycks gå över i någon sorts härmning från min sida.
     Varför skriver jag vad jag gjort? Var har alla smarta funderingar tagit vägen? Allt som egentligen betyder något.

Vad jag gjort och upplevt är minnen. De finns i mig och ingen annan stans. Känslan jag hade kommer jag aldrig kunna förmedla till dig som läsare, för du var inte där. Så det är lika bra att jag låter bli att ens försöka.
     Men nu, just i denna stund, tänker jag skylla på solsting och tala om att jag ska cykla till affären och köpa glass. Det ska bli gott. Och jag tror att de flesta av er kan föreställa er känslan av stekande hetta, längtan efter den iskalla glassen och välbehagen då behovet tillfredsställs, där har ni min ursäkt.

Hörs snart!
 

Nu sitter jag här och klockan börjar närma sig halv 3 på natten. Fåglarna kvittrar för fulla halsar och jag blir förbannad på mig själv för att jag aldrig lär mig.
     Nu kommer jag knappast kunna somna. De där jävlarna kommer ju hålla på och skrika ändå fram till soluppgången, som visserligen inte är långt borta ser jag nu när jag tittar ut genom fönstret. Den ligger bara där, bortanför jordaxeln. Snart är den här.

Så nu ska jag ta mig ett natt-riesen, slänga ner allt skräp på golvet från sängen och överväga varesig jag ska borsta tänderna eller inte. Med tanke på att jag ska besöka käftis imorgon vore det ju ganska bra om jag fick det gjort, men ack så trött jag är!
     En annan jobbig sak just nu är min munchies!! Alltid, alltid såhär mitt i natten så kommer förbannelsen smygande. Jag har väl inte tid att laga mat nu?! Kroppen är en såndär som bara göra som den vill, utan att bry sig om andra. Om man kunde överge den och baar existera i andlig form kanske? Vi får se hur jag gör.

Nu får ni sova så gott. Det ska jag i alla fall.