Jag vet inte om inblandade personer kommer att läsa detta, antagligen inte, men då får jag väl helt enkelt bara stå för mina åsikter.

Så länge jag kan minnas har jag levt mitt eget liv och sett världen från mitt perspektiv. Jaha? säger du. Är det inte så att alla lever sina egna liv och ser världen igenom sina egna perspektiv? Självklart är det så. Men en del människor (de allra flesta förhoppningsvis) har en förmåga att empatisera med andra människor - de har alltså ett medvetande av andra människors känslor. De kan sätta sig in i någon annans situation och därigenom förstå varför personen i fråga t.ex. handlar på ett eller annat sätt. Psykopater saknar denna förmåga, fanatiker lider en stor brist på den.
De flesta uppslagsverk talar om för dig att en fanatiker är en person med starka och delvis obefogade åsikter inom antingen religion eller politik, ibland även sport. Men jag skulle även vilja kalla folk utan förståelse för andra människors åsikter för fanatiker - vad ska man annars kalla oss?
Det var nog inte mer än ett år sen som jag insåg att jag i stort sett är maktlös. För ett år sen hade vi studerat biologi ett bra tag och en övervägande stor del av ämnet hade handlat om evolutionen. För mig är denna "teori" (wtf, liksom) en självklarhet. Den är lika självklar som en turban på en arab om du frågar vilken medel-svensson som helst.
Jag pratar mycket. Och gärna högt. Hittills har jag mött en del människor i mitt liv och jag kan nu besviket konstatera att

- alla inte tycker att Felix ketchup är godare än Heinz
- alla inte tycker om att bo i husvagn
- alla inte tycker att Caroline af Ugglas är ett geni
- alla inte betvivlar USA när det kommer till 9/11
- alla inte TROR PÅ EVOLUTIONEN

När jag i min desperation insåg att folk inte är som jag började jag förstås mitt arbete med att omvända alla. Det blev hetsiga diskussioner och vita knogar. Jag som var så stolt över mina nyvunna kunskaper och så kom här folk och skrattade mig rakt upp i ansiktet. Jag ville slå dem gula och blåa. 
Tidigare idag så stod jag i duschen och funderade på allt detta. Först förvånades jag över att jag faktiskt tidigare idag presenterat ingen mindre än Gud för min snart sjuåriga lillebror (jag förvånades, som du kanske förstår, eftersom jag själv inte är övertygad om att Gud finns och vill att alla ska tycka som jag). Sedan så kom jag på en väldigt emotionell händelse för många år sedan. Det var nere i Torekov (jag tror det ligger i närheten av Båstad) och jag och min familj var på semester. En dag så var vi och handlade och skulle köpa mjölk. Jag fick mig en chock när jag höll upp vad som skulle vara "lättmjölk" men som kom i en RÖD förpackning. Fattar ni? Helt j***a otroligt, minns jag att jag tänkte. Och jag var arg för att alla skåningar fattat så fel! Lättmjölk ska inte komma i en röd förpackning, den ska komma i en blå. Rött betyder ju liksom fet, vanlig mjölk.
Och där har vi det. Första tecknet på att jag kan vara en fanatiker. Att inte mamma gjorde något. Hade det inte varit för min goda humor och förmåga att skratta åt mig själv (vilket en fanatiker faktiskt inte kan göra enligt Amos Oz som skrivit boken hur man botar en fanatiker, som för övrigt inte tillfredsställde min längtan efter att bli hundra procent botad eftersom den bara handlade om palestina och isreal) så hade det kunna gått illa. Men jag anser att jag räddar mig själv just i denna sekund. För hela tiden tänker jag på detta och försöker att stänga av alla besserwiesser-känslor.
Jag återkommer med en diagnos om några månader, förhoppningsvis ska jag då kunna tiga när du vägrar att tro på evolutionen och när du hävdar att Allah är större än allt annat. För att tiga, det är min första delmål, längre kan jag inte tänka än utan att explodera. Jag önskar mig lite lycka till.

George Santayana beskriver fanatism:
redoubling your effort when you have forgotten your aim