Sitter på msn och ska svara på frågan om hur jag för tillfället mår och blir påmind om mina ständigt sinande grammatikkunskaper då jag inte vet hur många f ordet förträffligt innehåller. Googlar desperat "förträffligt" och får som tredje träff upp en artikel från tidningen SLITZ. Det som följer är "5 grejer alla tjejer drömmer om!". Redan här känner jag en viss skepticism inför följande "fakta" i och med ordet "alla", men jag läser vidare. Det artikeln sedan förtäljer är att alla vi tjejer bland annat fantiserar om att "en vacker dag få spela huvudrollen i sin egna, intima porrfilm".

Här vill jag då lite diskret inflika att jag tyvärr inte faller inom denna ram för sexuella fantasier och att jag faktiskt inte vill filma mig själv när jag går till sängs med någon. Och jag undrar när det var tänkt att jag skulle bli tillfrågad då jag faktiskt är en av alla de tjejer ni påstår vill detta. Kanske missade ni mig bara? Om så är fallet, måste jag ändå påpeka hur otroligt chockarande detta faktum om mina kära vänninor är.

Sedan följer ännu mer "fakta". Vi tjejer vill även prova på lättare bondage, ha analsex, ha offentligt sex och kolla på porr tillsammans med någon. Jag vill ta mig för pannan och gapa av bland annat förvåning men vågar mig inte på det sistnämnda då jag kanske riskerar få något i min mun som jag inte vill ha där, men som någon tror att jag vill eftersom denna någon en gång läste i en tidning om några som en gång frågade en alldeles för ung tjej på stockholms gator vad hon drömmer om och då hon i och med sin ännu blommande pubertet svarade precis vad hon förstod att dessa några ville att hon skulle svara.

Nej, Stefan Jensen, jag vill inte allt detta som du påstår att jag vill. Minst av allt vill jag att killar ska tro på det här. Därför Stefan, var snäll och lägg till "utom Cassandra" efter alla "alla". För jag känner mig ganska stött just nu.

43 timmar och 37 minuter.

Så kort tid är det kvar tills alla betyg för oss studenter sätts.
Trots detta faktum sitter jag och glor på Victoria Silvstedt när hon pratar om år 2009's playmate of the year, Ida Ljungqvist. Jag undrar om Ida har fler hästar i stallet än vad Victoria verkar ha, vi får hoppas på det.
En annan sak jag ägnat dagen åt är att fundera ut om jag tror att Thomas Quick är oskyldigt dömd eller inte. Och det tror jag.

Nu ska jag ägna några timmar åt att läsa en spansk bok, svara på frågor om existensialismen och att lära mig Emmeline Pankhurst's liv utantill.  

Som en utplånad stad breder jag ut mig över golvet med ryggen så pressad mot parketten att jag undrar om min fina svank någonsin kommer förföra någon igen.

Det var inte ett hej-dundrande-parataj igår om du frågar hon som vaknade och såg ut som Frankensteins monster, trots att alla hennes bekanta verkade tycka så. Inte heller söp hon bort några hjärnceller eller satt på någons axlar eller sa saker som hon skulle komma att ångra. Det var en bal i ett hus bredvid slottet. Det var förutsägbar mat och det var improviserad dans och det var en del fula klänningar.

Någon säger till mig i just denna stund, från andra sidan stan, genom telefonen, att jag är cynsik. Och jag undrar "varför då?". Maten var förutsägbar (och den var god!). Dansen improviserade (och kul hade jag!). Och de där fula klänningarna fick mig bara att le ännu mer. Jag är inte cynisk och om jag mot all förmodan faktiskt uppfyller de kraven, då tänker jag skylla på att det är vad som krävs för att jag ska kunna producera något som åtminstone drar åt det hållet av kvalité på inlägg som jag en gång, tio tusen tårar bakåt, kunde producera tack vare den sorg som fyllde mig och rann ut genom mina ögon.

Åter till balen och klänningen med champange-fläckar på.
De av er som delar mina första tre siffror i postnummret är säkert medvetna om vilken fruktansvärd tur i oturen vi studenter hade igårkväll. Regnet stod som spön i backen i stort sett hela dagen och man var måttligt sugen på att låta fukten äta upp de pengar man lagt ner på den lockiga frisyren. Jag hade dock turen att få ett paraply i samma färg som min klänningen. ( Apropå paraply bör du youtuba Montt Mardié's låt paraply, finns tyvärr inte på spotify än)
Det var en sådär 30 minuters uppehåll i änglarnas pisseri och då lyckades vi flocka runt utanför hotellet för att känna oss som filmstjärner då ett tiotal blixtrar förevigade vår entusiasm. Så fort vi lyckligt omfamnat välkomsdrinken började himlen åter att läcka.

Jag vill tacka de själar som då och då tar sig några sekunder till att kommentera mina inlägg. Det är på riktigt ni som får mig att fortsätta skriva. Det är tragiskt att hur gammal man än blir så blir man aldrig av den där kända tonårsmekanisken bekräftelsetanken som ständigt bör fyllas på. Som tur är har jag er, okända men ack så omtyckta människor.

  

Folk som låter roliga kommentarer passera utan att förstöra dem genom att upprepa och analysera dem.
Folk som hänger på när ironin gör entré i konversationer och som bara låtsas som ingenting.
Folk som accepterar både de roliga och de mer misslyckade försöken till lustighet.

Det är sådant folk jag vill spendera min tid med.

Promoe skildrar cynsiskt hur det är att vara svenskt och utan att ens lyssna på texten så lever vi upp till orden genom att festa som idioter till låten. Jisses, jag skäms faktiskt.

Kvinnomisshandel, solariebrännna. Fixa mat, vad fan har vi hemma? Soppatorsk och foppatofflor. Barnen nersjunkna i tv-soffor. Ordning och reda, lådvin på fredag. Kunskap från wikipedia. Tonårsgraviditet, ångesten ingen vet. Minnesluckor, barn med syrran, vill alltid vara kvar i fyllan...

I skolan på religionen pratar vi om skillnader mellan Islam och den moderna "kristna" protestantismen. Helt enkelt Islam vs. "modern svensk kultur". Jag kände mig som en hora, en svikare och en ansvarslös idiot, rent ut sagt. Men allt är ju relativt.

Tänkte att vi, i stället för att kasta tillbaka massa fördomar mot andra kulturer, skulle vinkla rätt synen på svensk kultur, en kultur jag faktiskt råkar trivas relativt bra i och som jag vill kunna vara stolt över.
Nu sjunger vi..

Husvagnssemester, hemmafester. Tacos på freda, ordning och reda. Lejonkungen och sjöjungfrun, ut i snön sen in i bastun. Midsommarstång och dansa runtom, sälen på vintern - åka slalom. Stängda dörrar men tända ljus, vita knutar på rött hus. Melodifestival och fredsavtal. Måla ägg och käka potatis, den riktiga lyckan den är gratis. Puss under mistel och hoppa säck. Mitt i natten, bada näck. Öppna landskap, gå och fiska. Vi har tänder som är friska. Åka bil många mil. Låna socker av grannen, ha grillfest. Borta bra, men hemma bäst.

SVERIGE! haha

Det känns som om en hundrakilosman sitter på mig.
Jag känner uppgivenhet och tomhet
samtidigt som krigaren i mig vill gå lös. 
Får lust att framställa nya "saw-maskiner" och testköra dem.
Jag vill lägga mig i ett mörkt rum
och låta som ett kylskåp tills maskarna har ätit upp mig.
Känner hur alla andras verklighetsuppfattningar tuggar på min hud.

Jag kan inte kontrollera mina tankar när jag får ett "håll käften" efter att ha påstått att alla människor har ett eget ansvar som man inte bör lägga i händerna på någon Gud eller ett öde. Vem uppfostrade dig? Och hur fan kunde en dum jävel som du hinna först bland miljontals spermier?

Jag skulle inte påstå att jag känner inte dig. Jag har ingen aning om hur din barndom var eller hur det såg ut där du växte upp. Jag vet inte namnet på dina föräldrar eller om du som liten hade husdjur. Inte heller vet jag något om dina syskon. Jag vet inte vad du gjorde förra året eller hur många tjejer du har kysst. Jag vet inte vad du helst äter en fredagskväll eller om du föredrar att festa före att mysa. Om du ställdes inför etiska dilemman skulle jag inte ha en aning om vilka val du skulle göra. Jag vet inte vem du är innerst inne.

Men jag vet vad du heter och jag vet var du bor. Jag känner till några av dina vänner och jag vet hur ditt rum ser ut. Jag vet att du inte tycker om hundar eller katter, eftersom du tycker det är äckligt att de slickar sig i rumpan. Jag har en hum om vilka godissorter du föredrar och även vilken typ av film du skulle kunna tänka dig att se en lördagskväll. Jag vet hur du beter dig när du är onykter. Och jag vet hur det känns att fumla in i din lägenhet mitt i natten. Jag vet hur dina läppar smakar och hur dina lakan känns. Hur din kropp ser ut i morgonljuset och hur din hud känns mot mina fingrar - jag är väl medveten. Och om jag vaknade mitt i natten så vet jag att du skulle ha dina armar runtom mig. 

Och det är väl alltid något kan man tycka.

He took his key today. Or my key. Anyways, the extra key to his apartment. And so it was no more to be mine. I sure didn't like it and if he had looked me in the eye it would have been obvious. But I guess he consciously wanted that to be the outcome.
I want to be able to just come and go. And wherever he is - there's my home. But do I love him? How could I know? And don't come bullshiting me with saying if you do, you know it cause that's not the way it is. Not in my world.
Reality is blurry and feelings are abstract things that basically are nothing but chemicals. How in the world am I supposed to be able to tell which chemical is where and what the hell that means?
He asked me today do you want to get back together? and I replied with silence. He caught the worst moment. Like he always does. And then he had all these questions for me! All these questions to which I have never even been close to answering. They fuck my head up. I feel like hurting someone everytime he wants another answer. It's like, whatever move I make - he think it hints about the true answer. But there is no such answer!
The questionmarks in his voice crawl under my skin and I close my eyes and try to think about something else. Not now. Please don't ask. I don't know. He gets frustrated when I'm not paying even the smallest bit of attention.  

When did I become a man? And why doesn't it last?

Jag vet inte om inblandade personer kommer att läsa detta, antagligen inte, men då får jag väl helt enkelt bara stå för mina åsikter.

Så länge jag kan minnas har jag levt mitt eget liv och sett världen från mitt perspektiv. Jaha? säger du. Är det inte så att alla lever sina egna liv och ser världen igenom sina egna perspektiv? Självklart är det så. Men en del människor (de allra flesta förhoppningsvis) har en förmåga att empatisera med andra människor - de har alltså ett medvetande av andra människors känslor. De kan sätta sig in i någon annans situation och därigenom förstå varför personen i fråga t.ex. handlar på ett eller annat sätt. Psykopater saknar denna förmåga, fanatiker lider en stor brist på den.
De flesta uppslagsverk talar om för dig att en fanatiker är en person med starka och delvis obefogade åsikter inom antingen religion eller politik, ibland även sport. Men jag skulle även vilja kalla folk utan förståelse för andra människors åsikter för fanatiker - vad ska man annars kalla oss?
Det var nog inte mer än ett år sen som jag insåg att jag i stort sett är maktlös. För ett år sen hade vi studerat biologi ett bra tag och en övervägande stor del av ämnet hade handlat om evolutionen. För mig är denna "teori" (wtf, liksom) en självklarhet. Den är lika självklar som en turban på en arab om du frågar vilken medel-svensson som helst.
Jag pratar mycket. Och gärna högt. Hittills har jag mött en del människor i mitt liv och jag kan nu besviket konstatera att

- alla inte tycker att Felix ketchup är godare än Heinz
- alla inte tycker om att bo i husvagn
- alla inte tycker att Caroline af Ugglas är ett geni
- alla inte betvivlar USA när det kommer till 9/11
- alla inte TROR PÅ EVOLUTIONEN

När jag i min desperation insåg att folk inte är som jag började jag förstås mitt arbete med att omvända alla. Det blev hetsiga diskussioner och vita knogar. Jag som var så stolt över mina nyvunna kunskaper och så kom här folk och skrattade mig rakt upp i ansiktet. Jag ville slå dem gula och blåa. 
Tidigare idag så stod jag i duschen och funderade på allt detta. Först förvånades jag över att jag faktiskt tidigare idag presenterat ingen mindre än Gud för min snart sjuåriga lillebror (jag förvånades, som du kanske förstår, eftersom jag själv inte är övertygad om att Gud finns och vill att alla ska tycka som jag). Sedan så kom jag på en väldigt emotionell händelse för många år sedan. Det var nere i Torekov (jag tror det ligger i närheten av Båstad) och jag och min familj var på semester. En dag så var vi och handlade och skulle köpa mjölk. Jag fick mig en chock när jag höll upp vad som skulle vara "lättmjölk" men som kom i en RÖD förpackning. Fattar ni? Helt j***a otroligt, minns jag att jag tänkte. Och jag var arg för att alla skåningar fattat så fel! Lättmjölk ska inte komma i en röd förpackning, den ska komma i en blå. Rött betyder ju liksom fet, vanlig mjölk.
Och där har vi det. Första tecknet på att jag kan vara en fanatiker. Att inte mamma gjorde något. Hade det inte varit för min goda humor och förmåga att skratta åt mig själv (vilket en fanatiker faktiskt inte kan göra enligt Amos Oz som skrivit boken hur man botar en fanatiker, som för övrigt inte tillfredsställde min längtan efter att bli hundra procent botad eftersom den bara handlade om palestina och isreal) så hade det kunna gått illa. Men jag anser att jag räddar mig själv just i denna sekund. För hela tiden tänker jag på detta och försöker att stänga av alla besserwiesser-känslor.
Jag återkommer med en diagnos om några månader, förhoppningsvis ska jag då kunna tiga när du vägrar att tro på evolutionen och när du hävdar att Allah är större än allt annat. För att tiga, det är min första delmål, längre kan jag inte tänka än utan att explodera. Jag önskar mig lite lycka till.

George Santayana beskriver fanatism:
redoubling your effort when you have forgotten your aim 

Vare sig du någonsin kommer finna ditt livs kärlek eller inte, vare sig du överlever morgondagen eller inte så är det i alla fall helt sant att det blir så. Det kommer en dag då du kommer veta svaret på en del av de frågor du har idag. Det faktum att det är på antingen det ena eller andra sättet, kommer vara lika sant då, när du blir medveten om det, som det är idag fast du inte är medveten om det. Eller? Innebär då detta att det finns ett öde? Personligen ogillar jag tanken på ett öde. Men idag har en muslim faktiskt förklarat för mig hans sätt att se på ödet och det går att applicera på den här tanken om att allt som har skett, sker eller kommer att ske alltid är sant. Ödet är på sätt och vis förutbestämt. Det är vi själva som påverkar hur vårat liv kommer att se ut. Alltså, man lägger inte över ansvaret helt på någon annan (som Gud eller ett öde) utan man är väl medveten om att man själv påverkar sitt eget liv. Men att man gör det, det är ju sant. Hur man än väljer att handla så är det ju sant att det är så man kommer att handla. Därav ödet.

Nu ska jag mysa med mina nya upptäckt hela dagen.

23.30. Det är mörkt ute och endast min närmaste framtid är upplyst. Staden blir streck i olika färger som snabbt försvinner ur mitt periferieseende och ersätts med nya streck. Jag är ensam och mäktig. Allt vilar på mina axlar och med en enkel armrörelse kan jag ta mig någonannanstans. Tiden stannar upp och musiken vräker ut ur högtalarna; ändå hörs den bara dovt i bakgrunden. Det här är frihet. Jag är lycklig, tänker jag och svänger ut på motorvägen.


13.00, tio och en halv timme tidigare samma dag.
"Hur känns magen?" Hans röst är trots omständigheterna behaglig men samtidigt indikerar den på en auktoritet som får mig ännu mer ur balans.
"Sådär." Jag förundras över att jag lyckas kläcka ur mig något överhuvudtaget.
"Förstår du hur det här går till nu?" Han luktar gott och jag kan inte kontrollera tankarna som försöker fly åt alla tänkbara håll.
"Mm." Jag ser hastigt på honom och känner hur hjärtat bryter mot hastighetsbegränsningarna.
"Vi börjar med en säkerhetskontroll och jag vill att du kollar ljusen åt mig, är det okej?" Vi går ut ur bilen.
     Säkerhetskontrollen går åt skogen. Och jag glömmer massor av ljus. Varför låter han mig göra detta nu när jag ändå redan kuggat? Jag fortsätter köra och låter tankarna fara fritt. Det får gå som det går.

Väl tillbaka vid vägverket backparkerar jag. Det går bra och jag måste erkänna att hela körningen faktiskt gått ganska bra. Nervositeten släppte lite efter ett tag i alla fall. Mina negativa tankar och pessimistiska förhoppningar hinner inte ifatt mig innan han säger:
"Ditt prov är godkänt." 

Står vid busshållsplatsen och väntar på bussen. Det är kolsvart ute och alla borde ha reflex på sig. Nästan ingen vid busshållsplatsen har reflex. Fast det är egentligen bara en gissning i efterhand, kanske hade alla på sig en reflex. Jag vet inte, men jag har mina aningar om att det kanske ändå inte var så.

Jag hade ingen ork att bry mig om varesig folk hade reflexer på sig eller inte. Det kvittade. För där stod jag i mörkret och väntade på bussen. Trots att jag vaknade med en super-duper-förkylning och ett matematik D-kursprov på 4 timmar låg precis framför mig så kunde jag ändå inte låta bli att tycka att saker och ting var mysiga - där stod vi ju, säkert 25 olika personer med olika kulturella präglingar, var och en med en egen personlighet, varsin bakgrund och tusen andra saker som skilde oss åt. Men samtidigt så hade vi så mycket tillsammans. Vi hade, på olika sätt lyckats ta oss upp ur sängen och ut i vintermörkret för att vänta på samma buss. Vi talade säkert över 10 olika språk tillsammans och kunde, trots våra olika språkpräglingar, göra oss förstådda med alla andra personer vid busshållsplatsen.  Vi följde alla samhälles struktur utan att orka bryta mot reglerna (något som jag tycker är fruktansvärt beundransvärt och något som jag ofta tänker på), vi stod alla och frös lite och höll duktigt med avstånd till personen bredvid oss. Vi tenderade dock till att sitta eller stå lite, men bara lite, närmre de andra; det var ju trots allt minus grader ute. Vi tog alla ett steg bakåt när någon kom och gick förbi och tappade vi något var vi snabba som blixten med att ta upp det; gud va pinsamt. Och inte försen man kunde se bussen smårusade vi alla fram för att komma in i värmen så fort som möjligt.

Vaknar med en kudde på huvud och kläderna fortfarande på kroppen. Det var inte meningen att jag skulle somna såhär.
Kliver sedan motvilligt upp ur den extremt varma och tilltalande sängen för att genom vintermörkret halvsovande släpa sig till den mindre tilltalande skolan. Och vad får man rakt i ansikten just som när min kliver in för att sätta igång med hela faderullan? Lektionen är inställd. Där rök min glada dag. (Dock bara för en stund eftersom jag är en ganska optimistisk typ och dessutom fick jag ju njuta mig igen twilight-boken som jag måste säga är lika underhållande som filmen hittills.)

Sedan fick man ännu en gång ta smällen (antar att den innefattar alla sorters smärtor som har med fertiliteten att göra) för att den där förbaskade typen Eva åt en tugga av det där förbaskade äpple som hon inte fick. Amen kom igen! Är det så jävla mycket att bråka om? Det var ett äpple, släpp det nu Gud. Jag har bättre saker för mig än att köpa nya trosor var och varannan månad. Och vem hade du tänkt ska betala för alla tamponger? Inte fan har jag sett några insättningar från dig (eller Eva) på min konto...

Väl hemma går toarulle efter toarulle åt. När kom denna snuva? har jag undrat eftermiddagen lång. Kan ha och göra med gårdagens gråt som jag tror framkallades av den omtalade vinterdepressionen. Roliga grejer det där. Men jag har ju min blogg och efterfest, som gjort min dag idag. Eller snarare ni, mina besökare. Hade det inte varit för er hade inte nöjet att kunna gå in på "populära" en gång i timmen för att alltid se mig som nummer i länet, funnits! Så tack.

En stunde senare, efter allt snytande, är jag just på gång att börja mysa med min matematik-böcker då chefen ringer och talar om att det är personalmöte ikväll. Attans, vilken krasch! Men eftersom våra personalmöten(fester) består av lek och bus i alla dess former (sällskapsspel, karaoke, studsmattor, käk, lasergame och dylikt..) så kan man inte annat än att trampa dit. 

Det är någonting med morgonen. Fast leva är det bästa jag vet, så är det som en förbannelse vilar över mig och jag kan inte annat än slåss för min sömn. Jag minns inte att alarmet ringde och jag stängde av det. Men jag minns att jag jagade något som lät som en jordbävning men som fort dog ut efter att jag funnit källan och med mina superkrafter tystnad den.

Morgonen är en fin tid. Det är en början och jag får möjlighet att själv välja inställning till dagen.

Men jag har så svårt att komma upp. På grund av detta tänker jag gå och sova innan halv midnatt. För en gångs skull. Det kanske låter som sent ändå? Ja, kanske. Men det är, trots allt, en början.

Har nyss suttit och tittat på webb-tv, SOS familj. (Måste bara inflika, webb-tv är någons gåva till mig. Äntligen! Jag kan inte boka upp stunder för tv-tittande, det funkar inte riktigt så. Men nu är jag lycklig. Jag älskar webb-tv.) Det bör ses av många, tror inte att just den familjen är ensam med sitt problem. Jag tjuter nästan när jag ser positiva förändringar.

På tal om positiva förändringar. Har ni hört om mitt projektarbete? Tanken är att jag ska arbeta med en klass (en etta på gymnasiet) och genom föreläsningar och andra praktiska råd och tips leda dom till ett lite lyckligare och mer meningsfullt liv. Kan skriva mer om det imorgon. Nu har jag bara 23 minuter på mig innan jag ska ligga i sängen och sova.

Lämna gärna en kommentar på något inlägg. Alltid kul och läsa och jag svarar alltid.

Nu var det dags! Hjärt- & lungdissekering, YEY. Så som jag längtat!

Bara påsen var det kul att klämma på!
Jag var uppspelt som en kille men skrek som en tjej.

När vi plockat fram våran klump, innehållande luftstrupe, lungor och hjärta, så var det bara att sätta igång! Jag lät Ahmad börja med att hålla i skiten.

Kolla så stora lungorna blev när vi blåste i luft genom luftstrupen!
(Inte alltför oväntat men resultatet gjorde mig ändå överlycklig)

Trots att skolan lockar med allt vad den har att erbjuda, lyckades den inte idag. Snödrivorna var alltför stora och överraskande för att jag ens skulle tänka tanken att cykla en halvmil för en fysiklektions skull. Så jag stannade hemma och filurade med mitt projektarbete.

såhär har jag sett ut idag.


såhär såg det ut när jag var ute och övningskörde.

Kommer ni ihåg att jag nämnde något om att stå högst upp på pallen på tävlingen?
Well, guess what.