Som nyförlöst och förstagångsförälder där allt är frammanade, hinner jag njuta några få dagar av bebisbubblan alla talar om. Min smärttröskel är väldigt hög, och kände direkt efter förlossningen var det "bara" den hör smärtan? Då jag byggt upp en smärta i huvudet som skulle vara ohanterlig och vidrig. Vår fina son kommer till världen efter en fin och snabb förlossning som inte kunde gå bättre. 

Dag 3, en smärta som jag inte hanterar bra från underlivet. Tänker att ja nyförlöst då har man ont efter lite stygn osv som jag fick. Får hålla ut den tiden de ska ta för detta att läka. Men efter långa dagar då oron tar över och jag inte får någon sömn eftersom jag vill ha koll på vad min son gör och hur han mår samt min egna oro över min kropp som de verkar vara fel på. Duschar efter varje besök på toa, att en liten sån sak som att kissa kan kännas som att man ska svimma av smärta och sedan få ont efteråt när man går eller står, egentligen vad jag än gör. Inte konstant smärta men den kommer och går och blir jobbigare och jobbigare, då jag hellre undviker att gå på toa nu vid detta lag. Kanske inte så hållbart i längden va. 

Dag 4, jag vill kunna njuta av min son som är så liten och perfekt, han behöver mig för att kunna äta och få trygghet och jag har äntligen börjat lära mig hans signaler någorlunda. Efter alla känslostormar börjar amningen inte fungera som den ska, bara ena bröstet går bra för honom, han vägrar den andra. Får hjälp hur jag ska lösa de andra men hinner inte med att fixa det då livet kommer emellan och andra saker behövs göras för vår son. Juste man ska hinna sova också, nu har jag sovit några få timmar sen förra dygnet och efter ett besök hos barnmorskan för att kolla vår sons vikt mm så åker vi hem. Jag är nu så trött att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Går för att kissa och då kommer smärtan jag inte vill ha, ingenting hjälper jag kommer knappt upp ifrån toastolen och ställer mig och gråter över handfatet. Jag vill bara fokusera på min son, inte på att ha ont. Vi ringer till gynakuten och jag kan inte prata pga smärtan, de säger åk in akut. Vilket vi gör, får sån ångest av att behöva släpa med mitt barn till ett sjukhus när han är så liten pga mig, att jag har ont men han kan ju inte lämnas hemma med Martin. Om han blir sjuk nu är det mitt fel! Vi sitter i väntrummet bland hostande människor och paniken kryper fram, tänker hela tiden jag får ha ont så åker vi hem. Efter att kötiden knappt minskar på den studien vi satt där, plingar vi på och får komma in efter lite tjat över att vi har en nyfödd med oss. Yes äntligen tänker jag snart är vi här ifrån så jag kan få mata min son i lugn och ro. Men nej, vi hamnar i nästa väntan och efter 3,5h har vi inte fått någon hjälp än och jag behöver bara en gynundersökning. Det jobbar en doktor och vi får fram att de är ca 10h kvar innan jag får hjälp.

 Sa jag att min mardröm är just sådana här typer av undersökningar? Varje minut av vänta är vidrig. De värsta med förlossningen? Ja undersökningen efteråt när de behöver kolla och sy.

Jag kan inte sitta med en 4 dagar gammal bebis och vänta på detta. Åt en liten bulle vid klockan 15 och vid detta lag är klockan 20, och matrutinerna är inte på topp efter vårt nya tillskott till familjen då man både glömmer och äta och försöker sova när de går så äta finns inte tid för. Känner mig likblek, vilket jag också är som pappa påminner mig om när han ser mig för första gången på kvällen. Vi bestämmer oss för att lämna, att sitta och vänta med andra människor som inte är nyförlösta då de är en vanlig gynakut går inte längre. 

Vart är vården för nyförlösta? Där vi kan få prioritering då vi har ett barn att ta hand om, kan inte vänta 13h på att gå en vanlig undersökning för att se om något är fel eller om jag bara ska gilla läget. Jag har fan betalat skatt sedan jag började jobba vid 16 årsåldern och tycker jag kan gräva bra vård då,

De tycker vi ska åka hem för att sedan komma tillbaka dagen efter när de är mindre folk på morgonen. Ja tack, jag har inte ätit något vettigt på ett dygn och inte sovit, jag behöver också ta hand om mitt barn som jag oroar mig över varje sekund. Jag vill ju finnas där för honom hela tiden som man ska göra. 

Jag försöker med att få en barnmorska att bara kolla mig men de vill de inte heller, skyller på att de kan dröja länge det med. Bad kan jag då göra för att få hjälp NU när vi tagit oss till ett sjukhus? Nee, de kan de inte svara på själva. Förlossningen har hand om detta egentligen 7 dagar efter barnets födsel, men då ska de ha plats och tid. Hur galet låter det knte att jag ska behöva ta en plats på förlossningen för att få en jävla undersökning!? Ringer dit och de går givetvis inte.

Lycka till att sova nu känner jag bara, vetskapen om att jag ska genomgå denna undersökning och de kanske behöver röra mig är så jobbig, jag vet även att lillen är vaken på natten och vill äta, typ bara då han vill. Sambon kan inte vara vaken hela natten om han ska köra bil tidigt på morgonen? Han har ju inte heller fått sova något då de fått vänta på mig hela tiden.

När man varit hungrig för länge så går de knappt att äta när jag väl får, lyckas äta någon sushibit och en frukt. Sedan går vi och lägger oss. Självklart blir det en natt som inte uppskattas just nu, han ska vara vaken varje timme och ammas. Vilket han aldrig varit förut då han brukar vara vaken sammanlagt 3-4h på ett dygn. Stressen över att vi ska vara på akuten igen innan 8 på morgonen blir inte lättare och hantera. Då vi får sova ordentligt. 

Varför prioriteras inte kvinnan efter en förlossning? Hur kan de inte finnas en speciellt avdelning där nyförlösta får hjälp? Varför vet inte ens sjukvårdens egna personal vart man ska gå för att få snabbhjälp? 

Tack för att ni förstört mitt förtroende för vården.