Mina tre önskemål inför förlossningen:

 

Att det skulle gå fort.

 

Att han skulle ha hår och vara liten.

 

Att jag inte skulle spricka massor.

 

Det började med att jag på morgonen den 6e november fick liiiite blod efter toabesök. Som jag aldrig fått innan under graviditeten då den varit okomplicerad. Så blev lite fundersam, eftersom det var 9 dagar kvar tills han var beräknad. Och även lite vatten kom sen, alltså jättelite. Inte som på film när vattnet splashar och bebisen är ute efter det. 

Eftersom jag var förstföderska så vet jag ju inte om det var vatten till 100%. Så ringde till förlossningen och de svarade bara jaha du tror vattnet har gått? Och blöder lite. Men det är ingen fara.

Sedan hade jag bokat besök för fotvård som jag var på, hade massor på agendan men tänkte äsch gör det imorgon är ändå sjukskriven och ska vara hemma. Då jag kände mig sjukt trött, så somnade i soffan i några timmar tills Martin kom hem och innan jag somnade kollade jag på några förlossningsvideos. Lagade mat och satt och åt, hade trosskydd ifall vattnet skulle gå eller mer blod skulle komma, då jag läst att de vill att man fyller upp en binda med vatten om man ska få åka in. Så under middagen känner jag hur de sipprar vatten igen, och jag springer till toan ifall allt vatten skulle komma denna gång. Ja om det nu var vattnet som gått haha. Berättade för Martin som undrade varför jag fick så bråttom iväg. Denna kväll hade Martin (äntligen) bokat in en massage vid 18 som han skulle på,  just när han skulle åka så började jag få lite mensvärk. Men tänkte inte mer på det. Jag insisterade på att han skulle ta sin massage ändå, det är ju jättelång tid kvar tills han kommer! 

Mensvärken började komma mer och mer, så tänkte jag testar värmekudde för att lindra. Martin messar och säger att massagen är försenad. 18.40 har han inte kommit in än, och massagen var 1h lång. Helvete tänker jag, jag börjar ju få ont och vill inte vara själv hemma ifall jag skulle svimma eller något. Jag har ännu inte fattat att de är värkar jag har, jag vet inte hur värkar känns? 

Ber mamma komma över och hänga lite med mig då jag har ont och inte vet när Martin kommer hem. 

Jag ringer till förlossningen medan för att åter berätta att nu vid middagen så gick lite av vattnet och jag har väldig mensvärk. Hur täta är värkarna? Ja inte vet jag, jag har inte tagit tid med de kommer ofta säger jag. Varpå hon säger ladda upp med kolhydrater, pizza, pasta osv. Det kanske blir bebis ikväll! Ring in igen om du undrar något. 

Eftersom jag fått höra att vid vattenavgång ska man åka in och kolla upp det så blir jag förvånad att de inte erbjuder det. Men men, mina tankar går till annat. Och äta? Eh nej tack jag har ont och vet inte vad jag vill, så äta är de sista jag ville. Men passande att vi hade ätit köttfärssås med spagetti, så lite kolhydrater har jag fått i mig.

 

Runt 19 är hon hos mig och vi kollar lite tv medan jag klagar lite på smärtan. Och mamma säger äsch du kommer få ondare när värkarna kommer. Jaja tänkte jag, det är väl klart denna mensvärk är standard för mig när jag har mensvärk annars. Har försökt klocka mina "värkar" eller vad det nu var, men fattar inte hur man ens räknar ut eller vilka siffror jag ska nämna för barnmorskan i telefon sen när man ringer in. Men täta kan jag säga att de är. 

Jag ringer in igen då jag börjar få så ont att jag bara går omkring och inte vet hur jag ska sitta/ligga eller stå. Jag vill inte ringa, då jag har telefonskräck, och redan ringt två ggr innan och den första var så otrevlig. Ber mamma ringa men de slutar med att jag pratar själv ändå. Berättar åter igen att vattnet gick lite vid middagen och att jag har väldigt ont. Barnmorskan går iväg ett tag och kommer sedan tillbaks i telefon, ja men du har ju inte haft några värkar under detta samtal, som då varat i typ 8 minuter. Varpå jag säger eh jo jag har hela tiden? Ja okej, du kan ju få komma in och kolla vattenavgången då. Men var beredd på att bli hemskickad. Ja tänker jag, vill bara kolla att allt är okej.

Men när man pratar i telefon blir det liksom automatiskt att man skärper sig, iallafall jag, jag vill inte stå där och flåsa så hon inte hör vad jag säger. Säger hellre allt en gång istället för att upprepa mig så det tar längre tid.

 

Vi åker hem till pappa för att han ska skjutsa in oss så vi slipper tänka på bilen. Påläst som jag är vet jag att fler än 3 värkar på 10 minuter så brukar man få stanna på förlossningen, om vattnet har gått eller om du är 3cm öppen. 

Jag räknar att jag får 7 värkar på dom 14 minutrarna vi åker in till Danderyd på. Klockan är nu 20.30. Martin är inte heller klar på sin massage och vet inget än, jag messar att vi är på väg in men han ska inte stressa, då jag vet att han lätt gör de i onödan. Jag ska bara föda barn ;)

Vi möts av en barnmorska och jag hinner få flera värkar på den korta stunden som hon är borta och skriver in mig. Självklart ska vi ha salen längst ner också så jag måste stanna några gånger för jag får värkar.

Kopplar upp med ctg för att kolla värkar samt hur bebis mår. 

Supervärkar kallar dom det för, jag har så täta värkar som jag trodde de kommer med 1-3min mellanrum. Bebis mår bra och jag får frågan om lustgas, vilket jag tar. Kommer sen på att förlossningsbrevet ligger i väskan som mamma får ge dom då jag inte är så pigg på att prata längre. 

Lustgasen var så obehaglig först, fick panik när jag tog den över ansiktet så jag struntade i den ett tag. Sen kommer Martin strax efter vi har fått komma in. 

Barnmorskan känner hur öppen jag är och säger 8cm öppen, shit tänkte jag fan vad skönt. Ca 10cm öppen brukar man börja krysta. De frågar om jag vill bada, jag frågar då vart ligger det? Som att det skulle spela någon roll. Men ja visst kan jag väl det, de tar 20 min att tappa upp så de. Min värkar känns allt mer och jag har fortfarande inte hunnit byta om till sjukhuskläder. Jag har alltid tänkt att man ligger på rygg och föder, men de sa att jag helt får helst ligga på annat sätt så de blir lättare för bebisen att komma ut. Jag ligger på sidan och tar mina värkar medan mamma tvingar i mig saft lite då och då. Allt godis osv som jag köpt med mig hinner jag inte direkt äta. Jag påminner om att Martin ska kolla sitt blodsocker för jag vill inte att han ska må dåligt. Någon som underlättade för mig var att någon tryckte på mina ben när värkarna blev kraftigare. Och då i liggande på rygg position, hade även en skön sackosäck under benen för att de skulle komma upp och så jag kunde slappa av lite.

Jag hör knappt något för jag har lustgasen vid ansiktet, men tydligen så har alla i rummet pratat om hela livet typ. Mamma Martin, två barnmorskor och en undersköterska. 

 

De där badet undrar ni? Nä vid detta lag är de fokus på att få ut lillen, jag kommer självklart på det och säger och vad onödigt att de tappades upp, hoppas någon annan får badet istället. 

Jag tror klockan är runt 22-22.30 nu och då säger barnmorskan åt mig att krysta vid varje värk och andas igenom dom lugnt. 

Jag tänker bara men va!? Ska det bara kännas såhär, så ont gör det inte, har typ någon skön känsla också medan jag känner hur bebisen trycker på. Men kanske inte så konstigt med alla hormoner och endorfiner som rusar. 

Martin sitter på sidan om mig och får hålla i lustgasen och jag säger bara till när jag vill ha den, för jag ligger och håller hårt om täcket och Martins ena hand. Jag klämmer så hårt på hans hand, jag ser hur han ger blickar till mamma om hur hårt jag trycker och kollar på hans han som är helt blå! Så försöker att inte klämma så hårt på stackaren. Vem tänker ens så? Jag har skitont, den lilla smärtan han får ta där är ju ingenting haha!

Någonstans i allt detta så får jag för mig att byta om till sjukhuskläderna, vilket inte går så jättebra, hinner inte få av mig linnet för att få på "klänningen" innan nästa värk kommer. Så skiter i det och får ligga där i mina vanliga kläder..

De sista krystningarna var värst, när man känner att han ska ut igenom fiffi. Det ska ju gärna inte gå för fort så man spricker. Jag tycker de börjar ta lite för lång tid och känner bara att jag vill ge allt så han kommer ut, men han åker bara upp och ner. Och jag frågar hela tiden är någonting ute än? Helt plötsligt blir jag irriterad på att de inte berättar exakt allt som händer hehe. Nu de sista värkarna känner jag hur han trycker på så det gör ont påriktigt nu, jag säger nu spricker jag. Men får inte riktgt något svar på det, eller jag hör iallafall inte det eftersom jag har lustgasen vid mig som susar. 

 

23.36 säger det splash först en gång, tror vattnet gick och sedan splash en gång till och då är han ute! Barnmorskan blir nedstänkt och även Martin som sitter i höjd med mitt huvud. Jag sätter på reflex ner mina fötter och känner hur varmt och blött det var och tog genast upp foten och det bara rinner blod från strumpan. Nej tänker jag hoppas jag inte bajsat på mig, för det är något som alla gör säger "alla". Men nehedå, det var minsann bara blod och vatten. Jag hör ett svagt litet skrik och jag hör mig själv säga nej jag kan inte hålla honom. Men jag får honom på bröstet ändå och han blir lugn. 

Allt är klart tänkte jag, men ne moderkakan ska även ut, men den kom rätt fort, blev som en värk till efter några minuter och så förlöste jag den också.

 

Nu ska barnmorskan undersöka mig. Detta var värre en förlossningen tyckte jag.

Jag är sjukt känslig när de känner fiffi och även spruträdd. Jag fick bara grad 1 bristning som de så fint heter, men fick några stygn ändå. Ja.. min mardröm jag fick liksom två sprutor i fiffi!? Men jag försökte fokusera på lillen även om de inte var så lätt, skakade hela tiden för jag var så rädd. Men bedövningssprayen som finns är väldigt effektiv. 

 

 

Sådan sjuk upplevelse, och jag är så tacksam för att både mamma och Martin var med, det hade inte gått utan dom!.

Och för att mina tre önskningar uppfylldes. ;)

 

Här har vi Collin, 2980g och 48cm lång.